visst, kanske lite klyschigt, jag är inte särskilt aktiv längre. men i hjärtat är jag på nåt sätt ändå fortfarande skutmänniska, och det gör ont när ännu en skuta försvinner från kusten. det känns konstigt. så är det bara.

är det början på slutet? så kan det väl ändå inte vara?

jag känner mig så himla dum för att jag inte har gjort i princip något för att bidra till vårt grupparbete. jag har gjort tusen andra saker, men inget vettigt bidrag till gruppen. så gör man inte. sån vill jag inte vara. blä för mig.

så jag jobbar på att hitta en lösning, en bot och bättring. jag kan tänka mig att göra typ vadsomhelst och hoppas på att det inte är för sent. jag vill inte vara sån.

jag tänker inte vara sån. nåt ska jag göra. och jag hoppas det blir tillräckligt.

det blev bra. det började katastrofalt men bästa emma räddade situationen. i’m forever grateful! och dagen flöt på och några var på studiebesök och vips var jag hemma. det redigerades och fördes samman och lästes igenom. dracks kaffe och åt kanelbullar, och s, du skulle varit här! du saknades.

och sen var det vips klart för nu och det ringde på dörren och jag hade helt glömt och har troligen tusen missade samtal. men de var glada ändå och skyndade vidare och jag var återigen knuten till yttervärlden med något annat än nickes gamla nokia och ett tomt kontantkort.

inom parentes har jag de två sista dagarna blivit brutalt påmind om hur livsviktigt det är för mig att vara knuten till yttervärlden. pinsamt livsviktigt. och ska jag inte vara det måste det vara på mina villkor. annars blir det inte bra. knappast hälsosamt men ett faktum just nu.

det åts hamburgare och tvättades katt och sen var vi plötsligt ensamma, jag och k. och så länge hon slipper tratten så är det helt okej och hon verkar inte så intresserad av såret, vilket är skönt. men jag önskar att hon kunde fått petat i sig lite vatten och lite mat. men det kommer väl.

och av någon anledning har tiden än så länge inte rusat iväg idag. det kan den ju förvisso fortfarande börja göra, men jag är tacksam för alla timmarna jag får. så skönt att bara få existera. så skönt att kunna lektionsplanera samtidigt som man bloggar, me like.

det står en påse gratismat mellan mig och kitty. så kan vi väl inte ha det, det är väl inte nåt mysigt? gör om gör rätt och over and out.

fundelerar och bläddrar bland gamla skivor. låter alanis fylla den annars tysta lägenheten. jag har sjunkit ner i fåtöljen och kitty har intagit soffan. gräsänkor.

ibland behöver man anledningar att bläddra bland det gamla. att låta röster från förr fylla livet. inte bara för att minnas, kanske inte alls för att minnas egentligen, även om det såklart inte går att undvika när man väl lyssnar. men inte bara därför. utan för att det faktiskt (oftast) fanns en anledning till att skivorna spelades så ofta då. något så enkelt som att det faktiskt var bra, och kanske fortfarande är det. alanis är fortfarande det. kan jag få välja två låtar från samma skiva? eller måste jag vara fantasifull nog för att lyckas hitta en skiva och låt till?

och nästa fråga, är perfect alldeles för banal och klyschig eller funkar den? i min banalitet och då fungerade den och det vore lite kul om den fortfarande gjorde det. på ett sätt borde den det. men kanske är det för självklart idag, att man måste vara perfekt. eller inte. eller hur var det nu? we love you, just the way you are… if you’re perfect.

shit. jag vet inte ens om jag bara kan välja två. jag föll just pladask igen. ibland är det så. och ibland är en extra anledning att leta lite extra precis det som behövs. tack emma och tack eleverna som utmanar mig, även när de inte menar det…

tänk om gör om. försök att hitta nya banor, nya tankar. nya tankesätt. det är planen idag. lite svalare lite klarare. det blir bra så.

två-för-en klippning står på listan över förhoppningar för dagen. fika med svärmor och svägerska likaså. sen hem och röja. sortera och tvätta kläder och kanske orka ta sig an det höga skåpet i köket. det blir bra så.

sedan grilla lax och njuta av att det faktiskt bara är lördag. flera timmar kvar till både söndag och måndag. sitta på terassen om vinden tillåter och njuta av det som är bra. det blir bra så.

kan man ha packat upp alla lådor och ha en lägenhet som ser helt okej ut utan att ha kommit i ordning? isåfall gäller det nog oss tror jag. det känns så konstigt.

ibland känns det som jag är lite för bra på just det. att av någon outgrundlig och omedveten (åtminstone delvis) anledning bestämma mig för att jag inte klarar av en sak, vilken som helst, och sen jobba hårt för att det ska bli så. åtminstone är det det det känns som att jag gör.

ta bokcirkeln tillexempel. det är det mest talande exemplet jag kan komma på just nu, men grejen är helt klart applicerbar på en mängd andra grejer i mitt liv också. men nu ska jag alltså prata om bokcirkeln. om hur jag tycks bestämma mig (fast bestämma mig är ett dumt uttryck eftersom jag ändå vill hävda att jag egentligen inte vill misslyckas, men ändå) för att jag inte kommer hinna läsa ut boken innan nästa träff. och hur jag därmed sätter mig och gör annat när jag egentligen hade kunnat läsa boken, som jag vill läsa och vill diskutera med de andra. och hur jag på nåt sätt därmed skjuter upp läsandet så länge att jag faktiskt inte kommer hinna läsa färdigt den.

varför gör jag så? det är ju inte direkt så att jag tycker det är roligare att diskutera en bok jag inte har läst. och det är inte heller så att jag inte vill läsa boken. och jag tycker att det är otroligt givande med bokcirkeln och är så glad att vara en del av den. ändå gör jag det.

låter det bara konstigt och korkat? jag vet inte riktigt om jag lyckats få fram det jag ville säga, men det får vara så den här gången. så länge.

jag förstår helt seriöst inte hur jag kan vara så här trött. jag lägger mig snart ner i en gråtande hög, så trött är jag. jag vill inte mer. orkar inte. skiter i allt.

och egentligen är det inte ens särskilt jobbigt. det bara funkar inte ändå. jag får inte ihop det. och förstår inte varför. ser inga vettiga förklaringar, inget som jag kan låta mig själv tycka är tillräckligt jobbigt för att det ska motivera att vara så här trött. men ändå är jag det.

nu packar jag dessutom ihop mig för att sova på en soffa i två nätter. i värsta fall på en soffa delad med en stor hund. man vet inte riktigt. hur smart verkar det då? inte särskilt nej.

och jag vill inte. vill ingenting. eller jo. sova. sisådär en månad.

ligger på mage i sängen. på min rygg ligger kitty och sover. nyss låg hon precis framför mig, liksom halvt under. nära nära tycks vara devisen just nu, och jag njuter. kattgos var precis vad jag behövde.

våra grannar, de där grannarna som jag inte vågar nämna vid namn men som kör motorcykel hade fest igår. inatt. och spelade musik med mycket bas ända in på morgonen. åtminstone kändes det så. och som b konstaterade så går man inte direkt över och ber dem sänka. :S

ikväll bio med h&j. nice.